• Vätterhem

Ruth Widgren

- om bullar, böcker och behovet av en kram

Områdesnytt | Öxnehaga | 2016-05-12

Snart 90 år. Men med en energi och ett engagemang som slår det mesta. Debut som författare vid 86 års ålder. 11 böcker sedan dess. Fler är på gång. – Jag har haft motgångar, varit nere i svarta hål, men jag kravlar mig alltid upp. Det handlar om att alltid se ljuset i tunneln. Det finns där, säger hon.

Att få prata med Ruth över en kopp kaffe och hennes berömda kanelbullar är intensivt och känslosamt. Glädje och sorg, värme och omtanke genomsyrar samtalet. 2015 fick hon ta emot priset som årets Öxnehagabo. Vad betydde det? 
– Uppskattning och erkännande för vad  jag gjort tidigare. Jag engagerade ju mig till exempel mycket för ett gäng grabbar som stökade i centrum för några år sedan. Jag såg till att vara nära dem. Jag kunde säga att nu hjälps vi åt att städa upp här. »Det är ju inte vi« sa de. »Nej, det förstår jag – men vi gör rent ändå«.

Jag älskade dem 
– Kom jag förbi uppe vid centrum och de sparkade runt på en ölburk såg jag hur de stannade upp, plockade upp burken och gick och kastade den. De respekterade mig.
Varför det?
– För att jag älskade dem. Kramade dem. Såg dem. De samlades vid halv fyra när skolan var slut och då var jag där. Bjöd på bullar ibland. Snackade ibland. Det orkade jag då, det gör jag inte riktigt längre. Men det betydde mycket för mig och jag tror även för dem. De var mellan 15-18 år då. Nu är de i skolor och i arbete. 
Vuxennärvaro. Det låter enkelt?
– De var så himla goa pojkar. Jag vill gärna se det goda hos människan. Jag har alltid varit en sådan som bryr mig mer om andra än om mig själv.
Vad har motiverat dig att engagera dig så mycket för andra?
– Kärleken till människan. Jag blir glad när jag ser att andra människor är glada. Och jag vill inspirera till att alltid kämpa, inte ge sig.

Dikterna svårast
Hela tiden under samtalet ger sig Ruth ut på intressanta sidospår. Berättelser som var och en skulle kunna bli en spännande bok. Och det var någonstans det hon insåg när hon 86 år gammal debuterade som författare.
– Jag har alltid älskat att skriva. När jag blev pensionär började jag skriva ner allt på lappar och hade en massa osorterat material. Jag såg en annons om en skrivkurs och anmälde mig. Det var ett gäng unga tjejer och en gammal tant på kursen, skrattar hon.
Sedan debuten har det hunnit bli 11 utgivna titlar. Diktsamlingar, noveller, en självbiografi, en resebok och i höstas en roman. Alla med livets glädje, sorg, funderingar och förändringar som utgångspunkt.
– Dikter är svårast. Där väger jag varje ord och formulering. Romanen är friare, där är det mer att hitta en linje och sedan brodera ut.

2015 fick Ruth motta utmärkelsen årets Öxnehagabo. Missa inte pris­utdelningen på Öxnehagadagen 21 maj. Då ska en ny Öxnehagaprofil få ta över titeln.

Jordnära och känslosam 
Trots 11 utgivna titlar är hon närmast blygsam över sin författarroll.
– Jag är egentligen ingen stor skribent. Jag vill vara jordnära – aldrig högtravande. Från idé till färdig bok – i skrivprocessen finns mitt liv. Det är ett livsuppehållsverk, en överlevnadsinstinkt, säger hon och berättar att det kanske egentligen alltid har varit så.
– När jag gick på sjuksköterskeskolan i slutet på 1940-talet fick jag tuberkulos. Det var en dödlig sjukdom då. Det här var 1949, ett år innan min examen. 
1948 hade det kommit en medicin och jag klarade mig precis. Men läkarna ville skicka mig till ett kronikerhem eftersom jag aldrig skulle kunna gå på mina ben igen. Hette det…  
Ruth ville annat.
– Jag förklarade för läkarna att jag ville tillbaka till skolan och ta min examen. Och började träna för att återfå kraften och balansen. Balansnerven var skadad så jag fick arbeta upp balansen genom ögonen. Det gick. Och examen fick jag.
En stark händelse som på många sätt präglat såväl hennes liv som hennes skrivande.
– Aldrig ge upp. Aldrig. Tro på dig själv. Genom att skriva om saker som är svåra kanske jag kan inspirera någon annan att kämpa, säger hon.

Inspiration, naturen, musiken och minnena
Inspirationen får hon från livet. Till och med på natten, från drömmarna. Då skriver hon ned tankarna på ett litet block som ligger på nattduksbordet.
Frukost intas tillsammans med tidning och med P2 som sällskap.
– Klassisk musik är fantastiskt att tänka till. Sedan lite hjärngympa med sudoku eller korsord. Efter det kanske jag skriver ett par timmar.
Sedan blir det promenad med stavar. Kanske upp till naturen på Bondberget.
– Inspiration finns där hela tiden. från naturen, från musiken. Från möten med människor. Och i känslorna från någon saknad, i längtan. I minnena.
– Efter min make, efter min son, efter vänner. Det finns många händelser i mitt liv som jag bearbetar med pennans hjälp. Det är lika mycket en ventil som en energikick.
Och att lite problem med synen skulle få henne att slå av på takten avfärdar hon raskt:
– Nya böcker är på gång under våren, intygar hon.

Inget hemligt i det receptet 
Och så var det ju det där om de där kanelbullarna som är världskända på hela Öxnehaga. Vad är hemligheten?
– Äsch, det finns ingen. Men jag älskar människor. Att möta människor. Det kanske, snarare än själva bullen är nyckeln tror jag.
När jag ska gå ger hon mig en varm kram. Ni vet en sådan där innerlig kram man kan få av sin farmor eller mormor. Som du inte vet om att du behöver förrän du har fått den.
– Människor behöver bli sedda. Människor behöver en kram. Det ger jag dem. Och får glädje och omtanke tillbaka. Svårare än så behöver det inte vara.

David Söderlind, Concret Reklam AB - Vätterhem

Skrivet av: David Söderlind, Concret Reklam AB

Tack för ditt bidrag!

Hjälpte information på den här sidan dig?

Vätterhem loading