• Vätterhem

Överfallet på Öxnehagabiblioteket stärkte samarbetet

Områdesnytt | Öxnehaga | 2018-07-05

Det var en av de allvarligaste händelserna på ett bibliotek i Sverige. Kanske den värsta. Svarta kvällstidningsrubriker. Bibliotekarie svårt misshandlad.

För mig handlade det om att vända det ofattbara och väldigt påfrestande i nå­got positivt, säger Uli Wollrab, ansva­rig för Öxnehagabiblioteket drygt två år senare.
Han var själv inte på plats när överfallet inträffade, hade semester. Men blev snabbt underrättad.
Det hade varit en stökig höst, överfal­let blev kulmen.
Efter attacken mot Mia agerade sko­lan hypersnabbt. Uli hyllar dess rek­tor Rosie Segerson som lät barnen skri­va kärlekslappar till biblioteket och mot våldet. Efter att ha varit stängt ett par dagar öppnade man – och besökarna möttes av skolelevernas budskap.
Vi blev uppbackade, besökarna fortsatte komma och de visade solidaritet, stöd och sympati, fortsätter Uli och berättar om tårtor i present, om stödet från fritidsgården Forum som ligger vägg i vägg till bibblan, om hur Öxnehagas föreningar ställde upp och om områdesgruppens viktiga roll.


Barnen skrev kärlekslappar mot våldet till biblioteket.

Egen metod för att stävja bråk 
Att minska på öppettiderna var inte på tal, slår Uli fast.
Biblioteken är en pelare i demokratin och hade vi dragit ner på öppethållan­det hade vi bjudit in till mer våldsam­heter.
Idag är läget ett annat på Öxnehagas bibliotek.
Jag tror inte att samarbetsandan varit så stark någon gång tidigare som nu.
Olika aktiviteter på biblioteket – som de välbesökta familjesöndagarna och språkkaféerna – bidrar till detta.
Just nu har vi språkkaféer två gånger i veckan. Det brukar komma uppåt 80 personer, berättar Uli Wollrab stolt.
Han har också en egen metod för att stävja stök och bråk:
Jag försöker lära mig namnen på de som kommer. Säger jag till någon som jag kan namnet på möts jag med större respekt.

 

För första gången: bibliotekarien på Öxnehaga berättar om misshandeln

Det var den sjunde januari förrförra året. Ungdomsgänget hade stökat och bråkat flera timmar på Öxnehagabiblioteket.
Mia – det var hennes första dag som inhoppad bibliotekarie – fick nog. Det skulle också bli hennes sista dag på biblioteket där visade det sig.

En av de unga killarna ville nämligen inte alls bli tillsagd. Han var bara 14 år, men redan längre än Mia. Han knuffar in henne i en bokhylla. Därefter följer knytnävsslagen, först mot den ena och sedan mot den andra kinden. 
För första gången berättar nu Mia offentligt om vad som hände: 
– Jag fördes med ambulans till Ryhov. 
– Där konstaterade man att jag fått en sprickai käkbenet och att ett kindben var krossat. 
Att operera gick inte. Skadorna fick läka av sig själva. Blåslagen och eländig var hon. 
– Jag hade tur ändå. Kunde ha förlorat ett öga. Det blev ett par månaders sjukskrivning. 
Men Mia ville tillbaka till arbetet. Förmodligen började hon för tidigt konstaterar hon i efterhand. 
– Första tiden var jag dödstrött, ville bara sova. 
Hur har då misshandeln påverkat henne psykiskt? 
– Tankarna på det som hände dyker upp ofta. 
– Jag är inte rädd, men har nog blivit litet tråkigare. Viker undan på ett annat sätt än tidigare. 
Hon ser bristen på respekt mot vuxna som ett stort problem. 
– Det handlar om att snabbt fånga upp unga som är eller håller på att bli kriminella. 
Mia har sina rötter i Bosnien. Hon var en av dem som kom till Sverige på grund av kriget. Svart ironi att hon blev överfallen på jobbet i det fredliga Jönköping. 
– I Sarajevo klarade jag mig undan både krypskyttar och bombanfall.

Erik Lindfelt - Vätterhem

Skrivet av: Erik Lindfelt